Väntan på adoptioner tar tid. Nu är väntan längre än någonsin. Förändringar i att fler vill adoptera i fler länder, adoptionsländer själva börjar med inhemska adoptioner, att svenska par väntar med att skaffa barn och att regler på åldersgräns införs gör att många faktorer spelar in.
En fråga som är av central betydelse är att barnets bästa står före vuxnas rätt till barn.
I min egen lokala dagstidning tas aspekten på närheten till egna familjemedlemmar och släktingar upp i en artikel.
Morgonens tv stund, en dialog kring adoption, hade inslag av funderingar kring att vissa länder låter barnen bo på institutioner kontra att de istället skulle kunna få en familj att bo i.
I dessa funderingar tänker jag på hur vissa barn har det i vårt eget land. Många barn tas om hand och hamnar i stödfamiljer när den egna familjesituationen brister. Att följa detta på närmare håll innebär att barn kan få flytta mellan olika familjer flera gånger under ett eller flera år p.g.a. olika omständigheter. Rötter rycks upp och nya band ska knytas. Hur mycket orkar ett barn? Att ha målsättningen att barnen ska kunna förenas med sin egen familj och att det ska fungera är en bra målsättning. Tyvärr blir denna målsättning inte alltid sann. Var går då gränsen för denna möjlighet? När är förhållanden förbrukade så till vida att vi kan säga att ett barn skulle ha det bättre om det fick adopteras och få en fast grund att stå på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar